Röster om Georg Lagerstedt

1 Gunnar Brusewitz

Förvinterstämning
Ur en artikel av Gunnar Brusewitz i SvD 5 december 1982

Georg Lagerstedt - en tecknande lyriker

Landskapet ligger naket och avvaktar vintern. Diset är grått och lövträdens kvistar står graverade med torrnål mot himmelen.
En enda fågelstämma hör vi under en timmes promenad i skogen - en nötväcka. Den sitter i en ek och hojtar tvätt, tvätt, tvätt så länge vi befinner oss inom synhåll.
Ett gäng stjärtmesar passerar genom alsnåren, livliga men tysta. De första vi sett sen förra vintern.
Ofta när jag gått i senhöstskogen och ser kvistverket och diset över avlägsna skogsbryn så tänker jag på en tecknare som bättre än andra lyckades f ånga detta subtila stämningsläge. Han hette Georg Lagerstedt och han avled för någon vecka sedan vid nittio års ålder. Som dagspresstecknare var han unik och i viss mån föregångsman.
Han debuterade i Göteborg-Posten redan 1923 men kom sedan till Stockholms Dagblad och därifrån till dess efterföljare Stockholms-Tidningen där han var reportagetecknare till 1947.
Han var en tecknande lyriker. Ömsint och känsligt rapporterade han både om naturen och mänskliga evenemang och aktiviteter, såsom det fordras av en reporter. Han var den förste tidningstecknare som lyckades förmedla känslan av rörelse i en löpning eller tennismatch, han lät sina snabba skisser gå direkt till trycket utan att först ”teckna om” dem i tusch, vilket d å var vanligt.
Lagerstedt tecknade direkt med reservoarpenna och svart bläck och till det krävdes stor säkerhet och snabbhet - och föralldel också vidsynthet hos redaktionen. Läsarna var ovana vid hastigt nedkastade skisser och det hände att folk hörde av sig som tyckte att teckningarna var ”slarviga”. Jag vet inte varifrån han fick idén med reservoarpenna, kanske från Danmark där de berömda Köpenhamnstecknarna tidigt börjat arbeta med den metoden?
Mycket tyder i alla fall på att Georg Lagerstedt var först i svensk dagspress med denna reportageteckningsteknik som snart övertogs och utvecklades tillsuveränt mästerskap av den legendariske Birger Lundquist på Dagens Nyheter. Bigge var noga med att poängtera Lagerstedts roll som inspiratör i detta sammanhang.
Lagerstedt tecknade människor och miljöer och särskilt hans förmåga att med några få streck återge själva ljuset och luften i ett landskap var och är oöverträffade i dagstidningssammanhang. I illustrationerna till bl.a Erik Asklunds Stockholmsskildringar nådde hans lyriskateckningsstil sin höjdpunkt, han kunde som ingen annan få himmelen att formligen lysa över tak och skorstenar. Och folklivsbilderna från gator och torg fick en rörelse, en snabb puls som verkade rent trolleri.

”Sätt en lärka i skyn”

Han var, kan man säga, en av de första som gjort skön konst av dagspresstecknandet. Men i början var det rätt kärva bud för tidningstecknarna och Lagerstedt fick vänja sig vid ganska osentimental behandling från tuffa nattredaktörer, med det stående mottot ”stryk ner hälften minst” åt alla bidragslämnare. Det blev något bättre med tiden.
Jag efterträdde den beundrade Lagerstedt som fast tecknare i Stockholm-Tidningen 1947 och han gav mig några välvisa ord på vägen. Det gällde redaktionens beskärning av teckningarna. Vissa redaktörer struntade i tecknarnas konstnärliga integritet. Lämnade man papperet vitt över ett landskap för att på så vis skapa rymd och ljus så kunde man ge sig katen på att redaktionen efteråt klämde in en textruta eller rubrik mitt i himmelen, allt enligt principen att ett outnyttjat utrymme i bladet måste fyllas med trycksvärta tillvarje pris.
”Jag brukar sätta dit en lärka högt uppe i skyn på teckningen för då kan dom inte gärna fördärva himmelen”, anförtrodde mig Lagerstedt när jag installerade mig i tecknarateljén. Jag tackade för knepet.
Det hjälpte också i regel. Men en gång retade sig redaktionssekreteraren på den vita himmelen så till den grad att han bad retuschören sätta dit några moln på min teckning för att fylla ut tomrummet. Jag upptäckte det förstås omedelbart när jag slog upp tidnignen på morgonen. Det var banala moln som jag på intet sätt ville stå för och det blev en allvarlig omgång med redaktionsledningen senare på dagen. Men det är en annan historia.
Som sagt, denna gråa och litet spröda förvinterstämning var Georg Lagerstedts specialitet. Ibland arbetade han med grått skrappapper, ibland med blyerts men alltid lyckades han på ett förunderligt sätt förmedla den luftigöa tonen till dagstidningstrycket.
Det är en stor tidningstecknare som lämnat oss.

KONSTKRÖNIKA
av Yngve Berg i Dagens Nyheter 6 maj 1947

Georg Lagerstedt: Konstnärshuset

Georg Lagerstedt är en tidningstecknare med fina kvaliteter, och teckningarna är avgjort det bästa på den utställning som han nu öppnat i Konstnärshuset. De visar en märklig mångsidighet. Konstnären var - skulle jag tro - den första i landet som började göra bildreportage färdigt att reproducera utan ifyllning eller bearbetning, direkt nedtecknat med reservoarpennan. Den ständiga kontakten med verkligheten har hindrat honom från att förfalla till rutin och manér och drivit upp hans observationsförmåga. Rörelsen är utmärkt fångad i bilder som t.ex. ”Exercis på Gärdet” och ”Räv och katt”, figur- och porträtteckningarna har en känslig och livfull karaktär: det finns också fina uttryck för lyrisk känsla i naturstudierna.

Som tecknare har Lagerstedt en ganska målerisk stil med impressionistiskt fria linje- och valörverkningar, men hans måleri är en tecknares, och ofta har också det karaktären av reportage, fastän utförligt och åstadkommet efteråt. Han har t.ex gjort målningar från Svenska akademins högtidssammanträde, en tennissöndag i Båstad och en simtävling i S:t Erikshallen, och han har därvid inte nöjt sig med skissformen.

Det faller nästan av sig självt att de stora, ur minnet hopgjorda bilderna inte kan tävla med de omedelbart nedkastade teckningarna. Det är som om det direkta målandet inte vore konstnären nog, utan som om han måste välja särskilt svåra eller originela motiv för att kunna fatta intresse för saken.
Ofta anlägger han en ovanlig synvinkel, t.ex i ”Utsikt genom högra ögat, perspektivstudie”, där han försökt återge vad, eller rättare sagt hur, en skytt ser när han siktar.

På ”En gård i Småland” har han anlagt flygperspektiv, dock utan att bilden har något av flygandets fart i utförandet, den verkar liksom ”Växjö på medeltiden” - som också har fågelperspektiv - rekonstruktion. Det är ofrånkomligt att det måleriska blivit lidande på denna ambition att hitta på något extraordinärt; bäst har konstnären lyckats med några direkta studier som ”Vattenfall” och skogsinteriören ”Barnen”.

___ / Y.B.

UTSTÄLLNINGSROND
av Ulf Hård af Segerstad i Svenska Dagbladet den 5 maj 1947

Som en ypperlig ritstiftets reporter har Georg Lagerstedt skaffat sig ett med rätta uppskattat namn. Speciellt inom två gebit har han nått beundransvärda resultat: som sporttecknare och som lyrisk naturskildrarer, Med överlägsen säkerhet fångar han skridskolöpare, som i sugande skär rusar ut ur en kurva snålt klistrade intill kanten på sin bana, eller ishockeyspelare i aktion inom barriärens trämur - en blandning av brutalt tornerspel och skön balett. Andra gånger smeker han med de lättaste lavyrer fram tidiga mornars dimmor över norrländska fiskevatten eller avslöjar med varsam skrapteknik fågellivet i sjöarnas vassruggar. Förnäma prov på båda dessa arter visar Lagerstedt på sin utställning i Konstnärshuset. Men han är också målare. Här har han från tjugotalets lite torra precision och galleribruna färg utvecklats mot en friare teknik och mera klingande färg. Han är dock knappast kolorist, och han lyckas i anmälarens ögon bäst som målare, där han är mest tecknare. Allra bäst är han som ren tecknare.

___ / H. Af S.